Agurt

Nu är det slut. Helt finito. Det kommer likom inte hända något mer och nu är det bara till att läsa alla de gamla om och om igen. Det känns trist. Typ som när sommarlovet är slut eller nåt, även fast det var ett bra slut. Ett väldigt bra slut. Sådär bra att när man slår igen boken efter sista sidan får man välbehagliga rysningar längs ryggraden. Allt gick ihop och allt kändes helt jätterätt. Fast sen när jag insåg att nu är boken slut och nu kommer det inget mer, Harry Potter är liksom helt slut, så blev allt jättetrist. Inte ens tortellini med gorgonzolaost smakade bra. Fast det känns ändå ganska muppat. För tre månader hade jag inte läst en enda Harry Potter-bok och hade inga som helst planer på att göra det. Men efter en regnig vecka i Dalarna ändrade jag mig och sen dess har jag legat hur många kvällar som helst med näsan nertryckt i 7 sånna här jätte-många-hundra-sidor-långa böcker. Det är det bästa jag läst, helt klart. Bästbästbäst. Det är bara Helena som är värre än jag. Och Korven. Det smittar.